BESLUT
från Kristi Förklarings Församlings Allmänna församlingsmöte

Stockholm den 17 februari 2019

​

Kristi Förklarings Ortodoxa församling leder sin historia ända tillbaka till 1617, då Stolbovafreden mellan Sverige och Ryssland undertecknades, och en av dess paragrafer stipulerade att en ortodox kyrka fick grundas i Stockholm.  Till att börja med stod församlingen i drygt 300 år under Novgorods metropolitdöme och därefter från 1800-talets mitt under Synoden i Sankt Petersburg. Mellan 1921 och 1931 tillhörde församlingen Ärkestiftet för de Ryskortodoxa kyrkorna i Västeuropa inom Moskvapatriarkatet, då den Hl. Tichon var patriark. Under hela 314 år tillhörde församlingen i Stockholm Ryska kyrkan utan några kanoniska anmärkningar från Konstantinopelpatriarkatet. Detta till år 1931, när vår församling tillsammans med Ärkestiftet under ledning av metropoliten Evlogij (Georgievskij) blev upptagen under Konstantinopels kanoniska skydd.

Detta kanoniska skydd var inte bara en formalitet. Inom det Ekumeniska patriarkatet påbörjade Kristi Förklarings Ortodoxa församling en riktig ortodox mission i Sverige. I våra församlingsregister finns än idag många namn som inte bara är ryska utan även svenska, grekiska, ukrainska, serbiska, bulgariska, rumänska, georgiska.

Efter andra världskriget har den ortodoxa diasporan i Sverige börjat öka. Då har även andra kyrkor börjat organisera sina stift och församlingar.
1969 grundade det Ekumeniska patriarkatet ett grekiskt metropolitsäte i Sverige, vilket 1978 geografiskt hamnade alldeles bredvid vår kyrka. Dock den sistnämnda hade redan under hela 40 år varit samma patriarkats representant. Ändamålet var att de nykomna etniska grekerna skulle få sin egen församling, och avsikten var inte att bedriva någon missionsverksamhet. Detta är både förståeligt och värdigt. Men det ”ekumeniska” i Konstantinopelpatriarkatets identitet här var nämligen vår icke-grekiska församling. Formellt kändes kanske det något ”okanoniskt”. Dock själva Patriarkatet har inte bara tillåtit utan också alltid uppskattat detta.

Efter kyrkokonflikten i Ukraina ändrade plötsligen den Heliga Synoden i Konstantinopel sitt förhållande till vårt Parisexarkat. Synoden började ställa alltför höga kanoniska krav på oss, medan resten av den ortodoxa diasporan fortsatt åtnjuter en stor tolerans. I Västeuropa har de ortodoxa sedan många år styrts av ett stort antal lokala synoder som består av flera nationella biskopar (i stället för bara en för varje stor stad). Trots detta fattade Patriarkatet ett ensidigt och fast beslut att upplösa vårt stift ”av kanoniska skäl”. Detta skedde helt oväntat, hastigt och t.o.m. med en viss brutalitet. En bokstavlig tolkning av de kanoniska reglerna i detta fall motsatte sig själva den kristna etiken som utgår från Evangeliet. Vi blev särskild besvikna på den imperativa och opersonliga härskartekniken som märktes tydligt i synodens order att ”omedelbart och utan fördröjning” riva bort våra församlingar från sin kyrkliga kropp och rent mekaniskt förena dem med de motsvarande lokala grekiska metropoliterna. Ingen mänsklig personlig hänsyn hade någon betydelse. ”Omedelbart och utan fördröjning” är snarare ett sätt för datorer att agera. Samtidigt blev sanktionerna ganska betydande: en av exarkatets präster i Italien fick ett strängt kanoniskt straff bara några dagar efter synodens order av den 14 januari – för att inte ha lytt den. 

Det är mycket svårt för oss alla att förstå vilken logik som står bakom Synodens handlingar. Men det är helt klart att de finns under ett starkt globalpolitiskt inflytande. Mänskligt sagt, vi i församlingen har tappat förtroendet – inte för själva institutionen och dess kanoniska rätt men för de anonyma personer som har börjat utnyttja kyrkoreglerna som ett styrverktyg för hela stora människogrupper – utan dialog, respekt och kärlek. Resultatet har visat sig utan fördröjning: många troende har börjat lämna vår församling.

Här i Stockholm älskar vi den Högvördade Metropoliten Kleopas och vi hyser stor respekt för honom. Vi uppskattar hans personliga omsorg om vår församlings framtid, vi är tacksamma för att han är beredd att garantera bevarandet av vår tradition och identitet under hans eventuella ledning. Men vi förstår också att han själv saknar självständighet. Församlingen har inte tappat förtroendet för honom, men vi har tappat förtroendet för en obegriplig synodalpolitik som å ena sidan kan visa nåd för etablerade schismatiker och å andra sidan vara övermåttan sträng och hård mot sina trogna.

Idag är vår Kristi Förklarings Ortodoxa församling i Stockholm ofrivilligt skild från sin kyrkokropp, Exarkatet, och är tvungen att lika ofrivilligt flyttas till ett annat stift med en mer etnisk (grekisk) karaktär (visserligen tillhörande samma Patriarkat). Med hänsyn till det ovan sagda anser vi att detta inte är godtagbart. Därför måste församlingen på sitt Allmänna möte den 17 februari 2019 välja en annan kanonisk jurisdiktion att ansluta sig till i enighet med den kanoniska ordningen.

Samtidigt inser vi att det vore oacceptabelt om denna jurisdiktion inte befinner sig i fullkomlig kommunion med det Ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel. Vi kan aldrig acceptera splittringen av den heliga Eukaristin som en norm i Kyrkans liv. Förutom vår ryskt liturgiska identitet måste vi även bekänna vår församlings etniska mångfald. Vi kan inte vara ett samfund där någon isoleras. Vi måste förbli ett samfund där alla kan förenas i Kristus. Vi bor varken i Ryssland, Ukraina, Grekland eller Turkiet. Vi bor i Sverige som är vårt hem. Vår församling skall också vara ett hem för alla. Det är sorgligt att vår första Moderkyrka – Moskvapatriarkatet – idag återigen befinner sig i en politisk och kyrklig kris. Moskvapatriarkatets församlingar förbjuds idag att ta emot troende från Konstantinopel-församlingar. Utöver detta råder ett totalförbud (under hot om sanktioner) för ryssar att delta i Nattvarden även på Athosklostren! I Västeuropa har denna splittring i några fall drabbat t.o.m. familjelivet. 

En auktoritet i Moskvakyrkan, Metropoliten Ilarion Alfejev, sade nyligen att ”vi är i krig”! Och detta krig är riktat mot vår andra Moderkyrka: Konstantinopel. Vi kan inte leva i krig här. Den andliga kampen är tillräcklig för oss. Däremot måste vi i vår församling, i vår etniska och kulturella mångfald, förbli en enda Kyrka. I kristen ortodox uppfattning innebär detta den odelade Kristi kropp.

Slutsatsen blir att vår församling i dagens läge varken kan tillhöra Konstantinopel eller Moskva, och inte heller någon annan kyrkostruktur som har brutit den eukaristiska gemenskapen med de andra.

Det hade kanske varit logiskt att välja Moskva nu, när Konstantinopel flyttat oss tillbaka i historien till 1931. Det valet hade nog varit möjligt för 10 år sedan. Men verkligheten är idag helt annorlunda.

Genom att vi utnyttjar den allmänna kanoniska kompromiss som råder idag i den ortodoxa diasporan när det gäller kyrkornas organisation, och som accepteras även av Konstantinopel, fattar vi vårt beslut: att söka kanoniskt skydd hos ett annat patriarkat i den Ortodoxa gemenskapen utom Moskva och Konstantinopel, i ett patriarkat som är i fullkomlig kommunion med alla kyrkor inklusive det Ekumeniska patriarkatet och Moskvapatriarkatet. Vi kommer att be om hjälp från en Kyrka som står utanför politiken och som kan ge oss trygghet och förtroende och garantera att vår tradition bevaras oförändrad.
Vilken ”annan” Kyrka? – må Gud hjälpa oss. Förmodligen blir det den som först kommer oss till mötes med förståelse och kärlek.

I det närvarande ovanliga och kritiska läget måste det viktigaste beslutet fattas först: vem vi inte kan höra till. Det kommer kanske att vara ett tillfälligt beslut tills konflikterna löser sig och gemenskapen i Eukaristin mellan de stora kyrkorna Moskva och Konstantinopel återupptas. Fram till dess bevarar vi med kärlek vår gemenskap i Sakramenten med dem, fast under någon annan Kyrkas kanoniska skydd.