KYRKAN ENLIGT TROSBEKÄNNELSEN

…Εἰς μίαν, Ἁγίαν, καθολικὴν καὶ ἀποστολικὴν Ἐκκλησίαν

…Et unam, sanctam, catholicam et apostolicam Ecclesiam

…och på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka

…Во еди́ну Святу́ю, Собо́рную и Апо́стольскую Це́рковь

…И во единую, Святую, Вселенскую и Апостольскую Церковь

Tron på Kyrkan har formulerats av det Andra ekumeniska kyrkomötet i Konstantinopel (381) och finns i andra satsen av den aktuella Nicensk–Konstantinopolitanska Trosbekännelsen.

Tron på Kyrkan kopplas till och kommer direkt efter bekännelsen av den Helige Ande ty Kyrkan grundades på Pingstdagen. Själva Kyrkans natur, utveckling och uppförande i världen utgår från Pingst och är därför i sitt väsen pneumatologisk.

KYRKA
Trosbekännelsen som ursprungligen skrevs på grekiska använder ett ord som etymologiskt inte har något med ordet ”kyrka” att göra. Det är grekiska ordet Ecclesia som stammar från ”sammankalla” - εκ-καλώ, och ”den som är kallad” - έκκλητ-ος.

Ordet användes redan i antikens tid och utgår från demokratiska principer: Ecclesia är inte en spontan folksamling utan en samling av de som är kallade med ett syfte och ordning. Ecclesian kunde inleda konstruktiva diskussioner och fatta viktiga och legitima beslut för hela samhället. 

Det latinska ”ecclesia” kommer direkt från grekiska och har bevarats i flera andra språk med latinsk bakgrund som franska, italienska, spanska. Även andra icke-latinska språk använder direkt ”ecclesia”, som t.ex. georgiska.

I andra språk dock bygger översättningen på ett annat grekiskt ord: kyriakon – ”de som hör Herren till”, och Kyriou oikos – ”Herrens hus”. Till en början (kring 400 talet) kallades så framförallt kyrkobyggnaden och rum. (Ett annat grekiskt ord för kyrkobyggnad gav ordet för Kyrka i rumänska språket – basilika, på rumänska – biserica.) Här förankras alltså etymologin till ”Kyrka” på svenska, norska och danska men även det engelska ”Church”, tyska Kirche och de slaviska ” tserkov, tsrkva” etc.

I Västkyrkan användes bara det latinska ”ecclesiam” fram till 1500-talet. Initiativet att byta till kyriakon togs i de första protestantiska texterna som tydligt ville skilja sig från den romersk-katolska (och ursprungligen grekiska) ecclesia. Själva Luther använde först ordet ”tempel” i sin översättning av Skriften. Det visades dock inte hållbart och det var lite senare Kirche som etablerades istället för ecclesia.

Om vi sammansätter alla dessa puzzelbitar får vi en utbredd bild på Kyrkan som är en församling av de som är kallade i Kristi namn, som samlas i Herrens heliga hem som en andlig familj, en helig gemenskap. Församling, hus och rum blir ett.

Antalet medlemmar i kyrkans gemenskap har inte en stor betydelse. De kan vara många men även ”två eller tre”, samlade i Kristi namn, då är Han mitt ibland dem (Matt 18:20). Vi identifierar härmed själva meningen med kyrkans församling: att ha Kristus mitt ibland de trogna. Vidare utvecklas Kyrkans gemenskap från församling till en fullkomlig förening med Kristus och med varandra enligt Herrens ord: ”Tagen och äten, detta är Min lekamen… dricken härav alla, detta är Mitt blod…” (Matt. 26:26-27). Församlingen blir en mystisk eukaristisk förening som upplevs som Kristi Kropp. En sådan förening förverkligas både personligt genom mottagandet av Nattvarden, och i gemenskap genom hela Eukaristin. 

I Trosbekännelsen beskrivs Kyrkan med fyra ord: 
EN, HELIG, ALLMÄNNELIG och APOSTOLISK. Dessa kyrkans egenskaper finns i en organisk enhet.

Begreppen EN, HELIG och APOSTOLISK har översatts på ett och samma sätt till alla språk. De har också en och samma tolkning. Vi skall därför beakta dem kort.

EN och HELIG
Kyrkan är EN eftersom Gud är En i Sitt väsen.

Kyrkans helighet utgår från Guds helighet. Kyrkan är HELIG eftersom den grundas av Kristus och leds av den Helige Ande. Kyrkan blir också en källa för helgelse av människan, världen och hela skapelsen. Som helig och helgande är Kyrkan sakramental eftersom det är genom de heliga Sakramenten den Helige Ande danar med Sina nådegåvor hela Guds folk.

APOSTOLISK
Kyrkan är APOSTOLISK p.g.a. sin lära (teologi, praktik, tradition, andlighet) och succession. Detta innebär inte att Apostlarna har själva skapat läran. Den bibliska kristna läran kommer som en Guds uppenbarelse som människan frivilligt tar emot, bevarar, förvaltar och förmedlar till generationerna. Gud uppenbarar Sig för de rättfärdiga i den Gamla Testamentet, talar genom profeterna och ger till folket en andlig uppfostran som skulle göra Israel mogen att ta emot Messiaen.  När tiden fullbordades talade Gud till Sitt folk direkt genom Sin Enfödde Son. Som vittnen och Kristi närmaste lärjungar var Apostlarna som personligen tog emot läran från Själva Kristus. ”Apostolisk” i denna bemärkelse betyder att utan någon avvikelse ta emot denna apostoliska lära och vittnesbörd, och förmedla den till andra i en apostolisk succession. ”Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka”, säger Kristus till Simon (Matt. 16:18). Klippan (Petrus) blir lärjungens nya namn. Men det handlar inte om hans person i sig, det handlar om hans tro som blir Kyrkans fasta grund. Tro på vad? Det handlar inte om någon allmän tro på Guds existens – sådan tro hade alla. Men tron på Kristus som Guds Son, Messias och Gud: denna frälsande tro fick apostlarna – och hela världen - som uppenbarelse från Herren. Petrus var bara den första som bekände det öppet. Klippan är i själva verket Kristus själv.

Men det var inte bara läran som apostlarna tog emot från Herren. Det är också den Helige Andens kraft (nåden) som förmedlas till dem genom en personlig Kristi inspiration (andning). (Joh. 20:22).

Det finns en orubblig ömsesidig förbindelse mellan successionen i läran och successionen i nåden. Läran förblir ofruktbar utanför den sakramentala successionen och successionen i sakramenten avbryts om läran avviker och förändras i sin grund.

Här skulle man göra en rätt urskillning mellan den oföränderliga dogmatiska läran och de lokala traditionernas mångfald. Den heliga Traditionen omfattar alltså en oförändrad dogmatisk och apostolisk lära och varierande lokala traditioner i samma tro. Detta gäller även om den sakramentala praktiken – förrättandet av Kyrkans sakrament där Liturgin håller en särskild viktig plats. I fornkyrkans tid var en mycket större mångfald i de lokala traditionerna som samexisterade i enhet i tron. Senare i samband med världen kristnande har traditionen globaliserats till en viss grad. Kyrkan har reviderat sina liturgiska texter, musik, konst, arkitektur. När kyrkorna började splittras i tron har de olika traditionerna stelnat i lokala former och börjat känneteckna olika kyrkokonfessioner. 

ALLMÄNNELIG/KATOLSK/SYNODAL/UNIVERSELL

Trosbekännelsens paragraf om Kyrkan innehåller ett ord som på olika språk översätts i olika meningar. Detta ord i sitt grekiska original är ”καθολικὴ” - KATOLSK.

Till skillnad från en, helig och apostolisk har det grekiska καθολικὴ i samband med sin latinska variant ”catholicam” flera möjliga översättningar till olika språk. Dessa översättningar ger samma grundmening dock präglad av flera olika nyanser: allomfattande, hel, global, allmän, konciliär, universell.

Grekiska, latinska och flera andra språk talar om en katolsk kyrka i mening av global, hel, allomfattande. Den svenska översättningen anger allmännelig. På ryska och några andra språk blir det ”universell” (vselenskaja).  Egentligen refererar det sistnämnda till ett annat grekiskt ord: ”οικουμένη” (ekumenisk) vilket innebär ”hela världens”, hela rymdens.
På kyrkslaviska har man valt ett ord som inte alls stammar från någon grekisk vokabulär:  sobornaja - bokstavligen konciliär eller synodal.

Om man observerar hur noggranna och ansvarsfulla har alla översättare alltid varit när det gäller texter som Trosbekännelsen så känns det konstigt att just detta viktiga ord har översatts i så många varianter.
Skulle vi tro att det trotts allt handlar om ett missförstånd eller snarare om en brist på ett enda ord som kan beskriva Kyrkans natur? Jag tror att det är det sistnämnda som gäller. I en så pass koncentrerad text som Trosbekännelsen ryms inte alla ord som kan beskriva Kyrkan. Språkens mångfald är i detta fall en stor fördel eftersom den skapar viktiga nyanser som kompletterar varandra, utvidgar och fullbordar hela konceptet om Kyrkan. 

Inom ecklesiologin brukar i olika kontexter användas i princip alla dessa begrepp. I ryska teologiska vokabulären har t.o.m. två olika ord skapats från καθολικὴ: ”kafolicheskaja” kyrka när det gäller allmänna Kyrkan, och ”katolicheskaja” när det handlar om Romersk-katolska kyrkan. Detta grundas på att i ryska språket fattas det grekiska ” θ” (”th”) och den kan antingen luta mot F eller T… Underförstått uttrycks det på det sättet idéen att Romersk-katolska kyrkan som splittrades år 1054 från resten av världskyrkorna, inte längre kan uppfattas som sannerligen katolsk utan tvärtom - den har fallit bort från den Katolska (ortodoxa) kyrkans gemenskap och kallar sig själv för ”katolsk”. 

KATOLSK, ”καθολικὴ” i originaltexten, tyder på kyrkans dimension och spridning. Katolsk kan uppfattas som allmän i en mening då kyrkoförsamlingarna växer och ökar efter territoriell princip i harmoni med den politiska och geografiska världsutvecklingen och uppfyller hela världen som ett ”nätverk”, förenade med eukaristiska förbindelser. Katolsk innebär också Kyrkans utveckling från regional, nationell, internationell - till global. För 2000 år sedan omfattade den kristet-katolska kyrkan en liten region kring Jerusalem, sedan hela Mindre Asien, Europa. Idag har Kyrkan med sina församlingar spridits över alla kontinenter och blivit riktigt hel, allmän, global – katolsk. Det är precis i denna förutsättning lokala kyrkan bär i sig den globala (katolska) kyrkans fullhet. Detta stöds av de allmänna kyrkomötenas bestämmelser (kanon) om en ecklesiologiskt rätt kyrkostrukturering baserad på territoriella (men aldrig etniska) principer.  Men kyrkan kan vara genuint katolsk bara med förutsättning att den är apostolisk, att alla dess församlingar delar en och samma apostolisk tro, lära och kommunion.  En rent strukturell globalisering utan apostolicitet kan alltså inte uppfattas som äkta katolicitet.
Somliga har betraktat Kyrkans katolicitet som en globalisering av traditioner, sättet att fira Liturgin och andra gudstjänster, följa samma kalender etc. Egentligen har Kyrkan under seklerna varit mycket öppen för en stor mångfald av lokala traditioner och kulturer som i sin tur blir berikande så långt de inte bryter mot Kyrkans enhet och natur.

Katolicitet skall inte uppfattas som en sorts uniformitet utan framförallt som enhet i den universella apostoliska tron och kommunionen.

Bland synonymerna till ordet katolsk är det i synnerhet ordet UNIVERSELL - οικουμένη, Vselenskaja som betonar den sistnämnda aspekten. 
Den universella Kyrkan är mer än struktur eller ”nätverk”, mer än organisation. Detta är ett mer abstrakt begrepp omfattande hela universella sanningen som förkunnas i Evangeliet. Universum är mer än ”denna värld”, universum är hela skapelsen, den synliga och även den osynliga; det jordiska och hela rymden; det himmelska och änglavärlden. I denna mening tyder ”universell” på en eskatologisk allomfattande dimension av Kyrkan-Kropp som i sista tiden kommer att fullbordas som Guds rike.

(Det är klart att den universella (vselenskaja, ekumeniska) Kyrkan så som den bekänns i Trosbekännelsen inte bör blandas ihop med den ekumeniska kyrkorörelsen (ekumenismen) och dess syfte att förena de splittrade kyrkorna på ett mekaniskt sätt. Vi tydliggjorde tidigare att Ecclesian enligt Trosbekännelsen inte är en mekanisk samling av samtyckande personer och inte heller en kyrkoförening, men en endräktig eukaristisk Kropp. Varje kristen såsom varje församling, stift, ärkestift, lokal kyrka, patriarkat, är lemmar, och inte medlemmar i den unika universella Kyrkan. Men detta är ett annat tema.)

Därmed blir det mycket givande om den svenska översättningen ALLMÄNNELIG placeras i en gemensam kontext med ”katolsk” och ”universell”. Det lyfter fram i enhet med Evangeliet att Kyrkan är öppen för alla och välkomnar rika och fattiga, fria och slavar, kejsare, soldater, bönder och herrar, friska och sjuka, män och kvinnor från alla stånd, ”judar och hellener”. Allmännelig innebär alltså en helt inkluderande Kyrka.

Det är redan på 1200-talet då grekiska originalet ”καθολικὴ” fick i de kyrkslaviska texterna sin definitiva översättning som SOBORNAJA. 

I översättning betyder ”sobornaja” konciliär eller SYNODAL: en Kyrka vars liv leds och styrs av kyrkokonciliet. Sobornaja uppfattas som katolsk, allmän och universell men tyder även på ”sobor” som har två betydelser: katedral och kyrkomöte.

Den Helige Ande sammankallar Guds folk och lever i kyrkans gemenskap genom konciliet, synoden. Det handlar inte endast om konciliet som kyrkomöte med sina administrativa eller dogmatiska bestämmelser. Konciliet kan uppfattas också som kyrkans natur där motsatsen är individualismen. ”Där två eller tre är församlade i Kristi namn” – där finns Herren med. Själva församlingen fungerar som ett koncilium. Genom konciliet blir Kyrkan en mystisk avbild av det Heliga Treenighetens – Faderns och Sonens och den helige Andens eviga koncilium. 

Den apostoliska successionen i läran och sakramenten garanteras genom konciliet. En direkt koppling mellan apostolicitet och koncilium framgår från de äldsta och auktoritativa Apostoliska kyrkoreglerna som befaller att kyrkorna på alla nivåer – från församling till patriarkat – skall samlas i synoder två gånger eller minst en gång om året. Konciliet genom enheten i tron och eukaristin fungerar i världen som ett andligt, teologiskt och sakramentalt nätverk som upprätthåller Kyrkans enhet. Konciliet är det högsta forumet angående trosfrågor och mest auktoritativa institutionen som kan avgöra om kyrkans liv inklusive administrativa frågor.

Termen konciliär/synodal (Sobornaja) har tagits fram i en rysktalande miljö, och sedan utvecklats av de ryska religiösa 1800 – 1900 tals filosoferna. Den första författaren som använde begreppet var filosofen Alexej Homjakov. Från Kyrkans vokabulär har ordet flyttats till ett filosofiskt, ideologiskt och t.o.m. politiskt sammanhang och präglat hela slavofilernas rörelse.  Tanken var kopplad till en nationalromantisk idé om ett sakralt och idealiskt samhälle som skall vara avbild av Kyrkan och i följd adoptera Kyrkans värderingar. Hela nationen skulle samlas som en stor kyrka och förenas i en sorts nationell koncilium. En sådan överdriven och politiserad utveckling av begreppet sobornostj kan kritiserats från teologisk ståndpunkt. Men inom den ortodoxa ecklesiologin markerar sobornaja tydligare en annan viktig aspekt i eckelesiologin: kyrkans konciliära natur.

Trosbekännelsen betecknar Kyrkan med endast fyra ord. Begreppen som de tyder på blir bredare genom den stora mångfalden med översättningar till olika språk. Alla dessa ord och uppfattningar får sin plats i teologiska vokabulären och blir en källa för den viktiga grenen i teologin som vi kallar ecklesiologi.

F. Angel Velitchkov

​